Jag har känt på mig ett tag att det var påväg, men det är ju inte precis som att jag kan göra nått åt att jag är som jag är.

Igår kväll så sa gubben ifrån. Han skrek inte eller någonting sådant utan bara i lugn ton berätta att han nog håller på att bli utbränd och att han vill att jag ska bli som förut när jag städade, lagade mat och tog hand om djuren. Jag kan ju inte göra något åt det! Jag gör så mycket jag orkar vare sig jag vill eller inte. När jag mår bra så städar jag och gör allt här hemma. När jag mår dåligt så ligger jag på soffan och orkar inte göra någonting. Gör jag saker när jag inte orkar så slutar det bara med att jag gör illa meii själv för att jag inte orkar stå emot mina egna tankar. Men jag förstår honom också, för det är rätt så sweet att bara komma hem från jobbet så är allt gjort. Det känns bara lite piss att jag förväntas göra samma saker när jag mår dåligt som jag gör när jag mår bra, oavsätt om jag studerar, jobbar eller någonting annat. Det värsta är att jag vet att jag inte kan leva upp till de förväntningarna. Jag vill men jag kan inte. Ingen kan det, för det finns ingen supermänniska. Oavsätt så sade jag bara "ok" och gick iväg, för jag orkade inte försöka få honom att förstå. Det känns så meningslöst att försöka få honom att förstå när han aldrig kommer att förstå helt ut eller vill förstå. Jag har funderat på att tvinga honom att "gå i mina skor" så att säga för en dag, det skulle göra honom galen, men han kommer bara att tröttna efter tio minuter och bli sur på meii.

Hoppas att han njuter av middagen...

fetaost out!

Yay och nay för idag.

Var och test praktiserade på ett hunddagis idag. Helt underbar personal och hundar där. Hundarna är bara gosiga och mysiga för att inte tala om hur mycket kärlek de ger. Jag älskar att se hur glada de blir när vi går ut på promenad me dem och umgås med dem.

Det gjorde mig hur glad som helst när ägaren bad meii komma tibax på tisdag och fortsätta praktisera.

Mer nay att jag blev påmind om min barnlöshet och hur svårt det är för meii att få barn. Jag tror inte att jag kan beskriva känslorna jag känner just nu. Det är någon form av limbo mellan arg, leddsen, deprimerad, besviken och många fler känslor.

Jag vet varken ut eller in längre. Har i alla fall mailat min fertilitetsläkare så vi får väll se vad han säger om kroppens senaste utveckling.

fetaost over and out!

Blev inget bloggande igår. Jag kunde inte ha brytt meii mindre just då, låg i soffan hela dan och bara glodde.

Men nog om det. Min vän har hittat en inre kraft till att säga ifrån hemma. Jag hoppas på att allt går bra men jag tänker ändå förbereda här hemma för att min vän ska kunna bo här.

Våran lilla sötis hund har varit väldigt aktiv på senaste tiden så jag får väll ta och bygga någon form av hinderbana här hemma så hon får lite mer träning. Vi har inte råd med agility så den dörren är stängd för tillfället. Men för tillfället får det duga med längre promenader till nya platser. Det är så kul att se henne spåra när vi är ute och går. Hon går från sida till sida med nosen i marken och följer spåret troget till dess slut. Ibland tvingar jag henne att avbryta spåret om vi ska någon annan stanns men för det mesta låter jag henne följa spåret. Det är bra för hennes nosutveckling och för hennes framtid, vart den än tar henne.

Det har känts konstigt i kroppen de senaste dagarna. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, om jag ska ringa doktorn, fertilitetsläkaren, psykologen eller bara vänta ett tag och bara hoppas på att det blir bättre. Som det är just nu så går jag nog på det senare.

Okej jag orkar inte bry meii mer för idag...

fetaost over and out!

Allways look in the bright siide of life!

Fu*k no!!

Känner meii totalt värdelös, fet, dum i huvudet och som att ja borde va död ida. Oooh så kul. Näää det är det inte. Och inte känner jag meii lyckligare över att jag har klippt klona på hunden, smörjt in tassarna på hunden, klippt rumpan på en av katterna så de inte fastnar skit i pälsen, byggt ihop en till byrå, flyttat en hylla med saker i och varit å handlat. Känns mer som att jag inte har gjort tillräckligt. Jag har absolut inte haft någon som helst kraft till att göra något idag men det är bättre för meii att arbeta med händerna än att tänka på hur jag ska döda meii själv. Vet inte själv vilket som är värst, att jag är så deprimerande att vara runt eller att jag vet att det kommer att bli värre. Inte f*n vet jag, får väll ladda upp med garn å göra fläter av dem så jag gör nått annat än att bara stirra in i väggen. Det kan f*n inte vara lätt att leva med meii. Jag tycker synd om min man som lever med meii när det knappt går att få kontakt med meii. Så jag tog på meii kläder idag som jag vet att han gillar på meii. Sexiga underkläder, kort kiol och snygga strumpbyxor. Har aldrig känt meii mer som en flodhäst i festkläder men det gör honom glad så varför inte då.

Jag har en vän som bor hemma och blir utsatt för vad jag anser är psykiska övergrepp. Min vän kommer kanske att flytta hem till oss med sin hund och jag vill inget helre. Jag vill rädda min vän från sitt egna liv som just nu är så piss. Det som håller kvar min vän är ett par hästar och jag förstår, för jag skulle inte heller ha så lätt att lämna det som varit mig så troget i vått och torrt. Vilket jag inte heller har gjort. Jag har kvar min manga sammling, specifikt de böcker som jag aldrig kommer att sälja för att det är de jag kallar för hem. Så jag hoppas att min vän hittar den inre styrka som krävs för att lämna hemmet och flytta hit.

fetaost out!

Idag är f*n ingen bra dag.

Har inte orkat göra ett piss idag annat än att lämna av en polare på tågstationen och bygga ihop en byrå. Hjärnan verkar ha tagit semester med. Så kul att ha så mycket ideer på vad ja kan göra, massor med måsten och lika mycket energi som en snigel. Som tur är att min underbara man har varit hemma idag och hjälpt meii med vovven. Den mannen förtjänar att få allt han pekar på.

Känner att ja inte har energi till att blogga idag. Tack snälla depressionen som stänger av känslorna så ja inte bryr meii heller *ironisk*

fetaost over and out!

Jadu...vete f*n vad ja ska blogga om igentligen men ja lägger väll upp mitt liv här eftersom min man vill det (av nån anledning).

Som rubriken hänvisar så lever ja me en depression. Det sug*r monkey ba*ls, tror ja i alla fall. Ja e lite osäker då ja föddes deprimerad och kommer att dö deprimerad. Det är rätt så tärande på kroppen och huvudet att konstant påminna mig själv om varför ja inte ska ta självmord. Ja har inget dåligt liv heller ja lever med min man, våra tre katter, våran fodervärds hund, studerar på universitet och ska förmodligen snart börja praktisera på ett hunddagis. De flesta drömmer nog om ett sådant liv, inte många bekymmer och någon som älskar en till 110%. Men tack vare depressionen så njuter ja inte ett piss av det. Ja är inte glad och om min hjärna fick som den ville så skulle ja krypa ner i ett mörkt hål och dö. Men vänta det blir bättre! *ironisk* Eftersom min hjärna är upptagen på annat håll och inte orkar ta hand om min kropp riktigt så har ja lätt för att få magkatarr och andra sjukdommar.

Ett pluss på det är att ja inte kan ge min man det han vill ha. Oftast orkar ja inte med s*x eftersom min hjärna spenderar dagarna med att motarbeta sig själv, och det visade sig att ja har för många ägg i ägg*to*karna så ja kan inte få barn utan medecinsk hjälp. Jippi! Eller inte. Ja har precis avslutat en medecinkur som ska sätta fart på kroppen. Ja hoppas på att den hjälper men min hjärna värgar att tro det. Även lite jobbigt att ta så mycket medeciner men som tur är så var det ju bara ett litet tag så nu är det bara anti-depp medecinerna som ja tar, för resten av livet.

Oh och om ni inte har listat ut de än så är ja en 23 årig kvinna som även är dyslektisk. Välkommen till fetaosts almänna idioti liv!