Jag har känt på mig ett tag att det var påväg, men det är ju inte precis som att jag kan göra nått åt att jag är som jag är.

Igår kväll så sa gubben ifrån. Han skrek inte eller någonting sådant utan bara i lugn ton berätta att han nog håller på att bli utbränd och att han vill att jag ska bli som förut när jag städade, lagade mat och tog hand om djuren. Jag kan ju inte göra något åt det! Jag gör så mycket jag orkar vare sig jag vill eller inte. När jag mår bra så städar jag och gör allt här hemma. När jag mår dåligt så ligger jag på soffan och orkar inte göra någonting. Gör jag saker när jag inte orkar så slutar det bara med att jag gör illa meii själv för att jag inte orkar stå emot mina egna tankar. Men jag förstår honom också, för det är rätt så sweet att bara komma hem från jobbet så är allt gjort. Det känns bara lite piss att jag förväntas göra samma saker när jag mår dåligt som jag gör när jag mår bra, oavsätt om jag studerar, jobbar eller någonting annat. Det värsta är att jag vet att jag inte kan leva upp till de förväntningarna. Jag vill men jag kan inte. Ingen kan det, för det finns ingen supermänniska. Oavsätt så sade jag bara "ok" och gick iväg, för jag orkade inte försöka få honom att förstå. Det känns så meningslöst att försöka få honom att förstå när han aldrig kommer att förstå helt ut eller vill förstå. Jag har funderat på att tvinga honom att "gå i mina skor" så att säga för en dag, det skulle göra honom galen, men han kommer bara att tröttna efter tio minuter och bli sur på meii.

Hoppas att han njuter av middagen...

fetaost out!